Såg på tvn om den lilla flickan som i krig blivit traumatiserad när en bomb slog ner där hon lekte. Flickan har slutat prata sen det hände och hon är väl i 4-5 års åldern. Hon skakar oavbrutet när de filmar henne och klappar händerna reflexmässigt. Det här är så fruktansvärt att se och man frågar sig om hon någonsin kommer att bli sig själv igen. Man blir så ledsen när man tänker på allt som händer där ute i den stora vida världen.

Jaha, då va man påväg igen för att uträtta ärenden. Ska se om tiden räcker till idag:)

Livet kan bestå av många delar och sorg en del av det hela. Jag har upplevt mycket sorg i mitt liv vilket har format mitt inre men också min syn på min omgivning. Man börjar automatiskt tänka lite vidare tankar, lite djupare tankar, fråga sig lite mer om vad livet går ut på. Man frågar sig ofta, varför jag, vad har jag gjort för att förtjäna detta. Ibland finns där inga lätta svar. 

Jag har mött människor som talat om för mig att jag på något andligt sett bett om detta själv, och jag måste säga att jag blir förvånad över tankegångarna. Måste nog säga att det inte är en teori jag tror på. Men det visar att vi alla människor söker svar för det som händer oss i livet som förklarar det vi går igenom.

Att vara negativ är inte för mig nödvändigtvis något ont så länge jag inte försöker sänka någon annan. Att vara negativ är något helt naturligt som är ett uttryck för att man behöver känna att omgivningen förstår mig och bryr sig om mig när jag är låg. Det är inte ett läge för vänner att lämna och gå sin väg anser jag, utan då behövs vi som bäst. En vän för mig är en person som försöker sätta sig in i mina känslor kanske som bäst när jag faktiskt någon gång känner mig nedslagen och svag. Idag har vi ett samhälle där man inte vill umgås med folk som är negativa.

Här har jag en erfarenhet som jag gärna delar med mig av: Jag var för många år sedan med i ett sammanhang där man uppmanades att ständigt tänka positivt, vilket resulterade i att mängder med människor i gruppen inte vågade uttrycka något negativt med risk att verka dålig i gruppens ögon. Efter en längre tid började många av dessa personer även känna en på gränsen till depression eftersom man vägrades rätten att "leva i verkligheten". Verkligheten är faktiskt att allt inte är bara guld och gröna skogar varje dag.

Att dela någons sorg eller dåliga dag är bästa sättet att bygga band rent psykologist faktiskt och är en viktig del av det sociala spelet. Det är i din dåliga dag som jag kan bevisa för dig att jag verkligen är DIN vän:)

Alltså, vad ska man säga. Har en minsting här hemma som det så fint heter "lanar" och han tänker inte alls på sin gamla mor som undrar hur i hela friden ungen ska överleva noll sovtimmar. Men han tycker han löst problemet bra, han sover på dagarna istället! De barna, de barna. Vad ska det bli av denna generation?:)

Så har man börjat skriva på en bok igen. Det här är ju en gång av otaliga. Jag förstår inte vad jag försöker åstakomma men så är fallet. Genom livet har det blivit början till äventyrsböcker, samhällsbeskrivningar och livet för de sönderskavda LHS eleverna, men jag har aldrig slutfört nåt. Den här gången blir det något av en självbiografi med lite omskrivningar. Får väl se hur långt jag kommer den här gången. Eftersom jag inte lyckas slutföra mina berättelser har jag funnit frid i att en dag kanske ialla fall kunna ge barnen en liten inblick i hur deras gamla mamma tänker. Förr kände jag mig misslyckad. Men har blivit klokare med åren:)

Här sitter man och funderar över vad livet blev av. När man var ung var allt så enkelt men vis av erfarenhet kan man idag säga att man förstår mindre idag än man någonsin gjort. Konstig utveckling måste man säga. Vet inte om man ska kalla det ödmjukhet eller vad det egentligen står för. Eller har man kanske rent av bara blivit gammal:)