Måste bara berätta lite vad som händer i mitt liv. Min son har blivit slagen av sin far vid upprepade tillfällen. Vi bor inte ihop. Jag har anmält detta till polisen. Pappan har erkänt för socialen att han slagit pojken ialla fall en gång. MEN ändå händer ingenting! Så vill man misshandla sina barn i Sverige är det tydligen fritt fram. Jag ger upp vad det gäller rättsystemet i detta avlånga land kan jag säga. Är du liten och svag så har du inga rättigheter, tyvärr.

Idag känner jag mig lite knäsvag. 

För några månader sedan kom en kille upp till mig och ville ha mitt nummer när jag stod vi busshållplatsen, efter lite diskuterande visade det sig att han visste mitt namn var jag bodde och hade en kompis som bodde brevid mig. Jag sa till honom att jag inte va intresserad och har inte sett honom sen dess. MEN idag dök han upp vid busshållplatsen igen och ville ha mitt nummer igen men jag sa nej och han säger att han kommer nog att få tag på mig. Så här i efterhand kändes det samtalet inte riktigt ok. 

En av mina drömmar är att en dag kunna vara självförsörjande på min egen mark. Under åren har jag plockat upp massor med information om hur man lever ett liv utanför "det vanliga":) Bara tanken att få skapa sitt eget liv med de förutsättningar man har på sin egen mark tycker jag låter väldigt lockande. Att låta fantasin vara det enda som sätter stopp för hur man hela tiden kan förbättra sitt liv med naturens egna tillgångar:) Det finns så mycket kunskap om sånt här som vi i flera generationer gått miste om men som tur är plockas upp lite här och var i världen av människor som söker naturen. Jag tror att denna "urkunskap" är viktig:)

Såg på tvn om den lilla flickan som i krig blivit traumatiserad när en bomb slog ner där hon lekte. Flickan har slutat prata sen det hände och hon är väl i 4-5 års åldern. Hon skakar oavbrutet när de filmar henne och klappar händerna reflexmässigt. Det här är så fruktansvärt att se och man frågar sig om hon någonsin kommer att bli sig själv igen. Man blir så ledsen när man tänker på allt som händer där ute i den stora vida världen.

Jaha, då va man påväg igen för att uträtta ärenden. Ska se om tiden räcker till idag:)

Livet kan bestå av många delar och sorg en del av det hela. Jag har upplevt mycket sorg i mitt liv vilket har format mitt inre men också min syn på min omgivning. Man börjar automatiskt tänka lite vidare tankar, lite djupare tankar, fråga sig lite mer om vad livet går ut på. Man frågar sig ofta, varför jag, vad har jag gjort för att förtjäna detta. Ibland finns där inga lätta svar. 

Jag har mött människor som talat om för mig att jag på något andligt sett bett om detta själv, och jag måste säga att jag blir förvånad över tankegångarna. Måste nog säga att det inte är en teori jag tror på. Men det visar att vi alla människor söker svar för det som händer oss i livet som förklarar det vi går igenom.

Att vara negativ är inte för mig nödvändigtvis något ont så länge jag inte försöker sänka någon annan. Att vara negativ är något helt naturligt som är ett uttryck för att man behöver känna att omgivningen förstår mig och bryr sig om mig när jag är låg. Det är inte ett läge för vänner att lämna och gå sin väg anser jag, utan då behövs vi som bäst. En vän för mig är en person som försöker sätta sig in i mina känslor kanske som bäst när jag faktiskt någon gång känner mig nedslagen och svag. Idag har vi ett samhälle där man inte vill umgås med folk som är negativa.

Här har jag en erfarenhet som jag gärna delar med mig av: Jag var för många år sedan med i ett sammanhang där man uppmanades att ständigt tänka positivt, vilket resulterade i att mängder med människor i gruppen inte vågade uttrycka något negativt med risk att verka dålig i gruppens ögon. Efter en längre tid började många av dessa personer även känna en på gränsen till depression eftersom man vägrades rätten att "leva i verkligheten". Verkligheten är faktiskt att allt inte är bara guld och gröna skogar varje dag.

Att dela någons sorg eller dåliga dag är bästa sättet att bygga band rent psykologist faktiskt och är en viktig del av det sociala spelet. Det är i din dåliga dag som jag kan bevisa för dig att jag verkligen är DIN vän:)

Alltså, vad ska man säga. Har en minsting här hemma som det så fint heter "lanar" och han tänker inte alls på sin gamla mor som undrar hur i hela friden ungen ska överleva noll sovtimmar. Men han tycker han löst problemet bra, han sover på dagarna istället! De barna, de barna. Vad ska det bli av denna generation?:)